I går natt var jag på fest hos Christina Aguilera. Det var ganska häftigt med tanke på att jag inte var bjuden! Jag bara gick dit och ringde på och övertalade henne att jag kunde komma in. Dålig engelska pratade jag också. Men hon släppte in mig och vi festade natten lång.
Inatt var det fest hemma hos mina föräldrar och jag tog emot alla i deras trapp. som succesivt förvandlades till en stor bro/trädgård (nästan som vid slutet av kungsträdgården, vid slottsbron i Stockholm) och där kom Christina Aguilera igen i häst och vagn uppklädd som en blandning av Lady Rowena och Lady Marion. Vad gör hon här hann jag tänka. Sen bjöd hon upp mig i vagnen och vi åkte över bron…
Väldigt få som tror mig men jag vet att det hände!
/Micke
juli 30th, 2009
Jag har gett upp! Jag trodde inte att denna dag skulle komma…
Apple…
Smaka på ordet!
Mmmm… Apple…
Det är mycket som har övertygat mig sedan den där dagen för inte alls länge sen då jag med darrande ben traskade in i en gnistande butik och i stunden av Microsoftskapad sinnesförvirring köpte min första iPod. Jag trodde att jag skulle klara av pressen… Att inte sköljas med i Apple-anhängarnas vilda framtåg. Jag trodde att jag fortfarande skulle tycka att “Apple är ju det där företaget för dom med pengar och som bara gillar överdesignade gadgets”
Men där och då öppnades en helt ny värld för mig! Kunde det verkligen vara så enkelt? Kunde det vara så snyggt och användarvänligt på samma gång? Först skrattade jag för mig själv och intalade mig att det bara var utsidan som var vacker… En vacker fasad med vacklande innanmäte. Men döm till min förvåning när jag märkte att dom verkligen tänker till. Apples idéer slår alla andras med hästlängder!
Sen kom den som en blixt från klarblå himmel. Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt stod jag där. Utanför Telia-shopen med en splitterny glänsande iPhone i min hand.
Hoppsan! tänkte jag… hur gick det här till? Och allt tidigare strul med mobiltelefoner som numera känns som dom kommer från stenåldern var som bortblåst. Allt bara fungerade! Allt är så enkelt plus att allt sitter på rätt plats! Apple gör verkligen allt rätt och det inte bara med iPhone och iPod utan i hela dess grundidé! Det är nog det som fick mig att vippa över. Det är nog det som fick mig att förstå. Att överge mina egna tankar och välkomna nya idéer om hur saker skall göras. Man kan nästan säga att jag i detta växte som människa då jag inte bara köpte en ny produkt… Jag köpte ett helt nytt tankesätt! Apple skapar produkter som gör precis det man kan förvänta sig av dom. Inget mindre! Dom presenterar ett synsätt som fler i denna börsnoterade, kvartalsrapportinriktade värld borde ha! Hellre en högkvalitativ produkt släppt lite senare som kunderna stannar kvar vid än att vara först på plan med något buggigt som folk flyr så fort som möjligt.
Mina kollegor sitter med sina egna smartphones och tweakar, fixar och trixar för att få telefonen att fungera på det bästa sättet. Jag iakttar dom med ett leende på på läpparna, tittar ner på min iPhone och VET att jag har allt på rätt ställe. Apples produkter behöver man inte tweaka för att dom ska vara rätt. Dom är ju det redan ur boxen! Jag har nu gått över till Apple i stort sett helt och hållet och anammat hela tankesättet! Det jag tidigare retade mig på hos Apple välkomnar jag idag med öppna armar och har faktiskt börjat reta mig mer och mer på min gamla trotjänare Microsoft. Dom har ännu inte förstått! Dom gör inte rätt.
Nu älskar jag mina forna fienden…
Jag VET ju nu hur snygga dom egentligen är!
/Mikael
juli 20th, 2009
Efter att jag förvånansvärt fort återgått till vad som skulle kunna beskrivas som en “fuck all” attityd kommer inget som är sagt att utföras. Inget. Tillbaka till soffan. Slut.
maj 15th, 2009
1.
Sorina var ett finskt kafé. Eller, rättare sagt, det hade varit ett finskt kafé. Det hade visat sig att det inte fanns någon plats på kafémarknaden för en finsk nisch. Ägarinnan, en storvuxen österbottnisk kvinna, skulle aldrig riktigt förstå varför. Stockholm kryllade trots allt av finnar. Och turisterna! Längtade inte de efter lite finsk allmogekultur och en riktigt svart kopp finskt kaffe? Tydligen inte. Hon hade tvingats att stänga kaféet och ta sitt pick och pack tillbaka till Vasa. Kaféet fick vara. De nya ägarna behöll namnet, rev ut den gamla inredningen och byggde ett helt nytt kafé. Som en slags hyllning till den gamla ägarinnan introducerade de finska pinnar som av någon märklig anledning inte funnits där tidigare. Finska pinnar. Är inte de just vad som Finland och finnarna är mest stolta över? Och Kekkonen. Sedan den där löparen. Och Sibelius förstås – Finlandia! Pampig bit. Men undra om inte just de finska pinnarna tronar högst utav dem alla. Ett underbart bakverk.
På Sorina satt Zoltang , Jesper och Klas. Egentligen skulle de inte träffas förrän nästa dag men nu satt de där ändå. Att Klas var där var inte konstigt. Han satt alltid där. Knaprade finska pinnar, drack ändlösa koppar kaffe samtidigt som han funderade över vad han skulle göra resten av dagen och över vem som egentligen skulle vinna om medlemmarna i Teenage Mutant Ninja Turtles slogs mot varandra (Splinter räknades inte på grund av att han var han råtta och turtlarnas mästare och dessutom skulle det bli alldels för lätt, herregud). Att Zoltang satt där var det heller inte något märkvärdigt över, han kunde ses sittandes på Sorina i stort sett alla dagar i veckan han också. Den stora gåtan var kanske varför de överhuvudtaget bestämt en dag för att träffas. En möjlighet var att de försökte upprätthålla en yttre bild av ett välordnat och strukturerat liv. Att Jesper befann sig på Sorina berodde på att han brukade äta sin lunch där. Han var den enda utav dem som hade ett riktigt jobb att gå till under dagarna. Vad Klas egentligen sysslade med visste ingen annan än Klas själv. Han vägrade konsekvent att tala om vad han gjorde för att förtjäna sitt uppehälle. Ibland gav han dem vinkar om att han antingen var adlig eller grovt kriminell. Zoltang trodde att Klas var den enda personen i Sverige som faktiskt vunnit 25 000 kronor i månaden på skraplotter. Men ingen visst säkert. Själv sa Klas inte mycket om saken, annat än de vanliga ironiska kommentarer han brukade slänga kring sig om ämnet kom på tal. Allt som ofta satt han bara vid ett bord, fikade och läste tidningen, om han inte satt inlåst på toaletten. Han kunde sitta där i timmar till alls stora förtret, inte minst alla de andra kafégästerna som inte kände till hans toalettvanor (och som inte heller hade tagit för vana att använda toaletten på kaféet mittemot). Men eftersom Klas, i runda slängar, stod för en tredjedel av Sorinas inkomster fick han hållas. Allt det där skulle förstås förändras ganska snart. Men det visste de inte om. Inte ens när det tog det där fotografiet, strax innan Zoltang skulle åka tvärs över halva världen för att hämta hem sin brödrost. Allt var, så att säga, precis i Hans Vilnius smak.
januari 12th, 2009
Med anledning av en allt mer utbredd och tilltagande lättja, en avtagande tankeverksamhet, en inte alls så plötslig känsla av uppgivenhet och en lätt, nästan omärklig, förskjutning från en allmän laissez faire-attityd till en total fuck it all-attityd och en svag (men ändå till viss grad medveten) åtgärd att förhindra allt detta, kommer jag att löpande publicera en berättelse. Berättelsen utspelar sig till viss del i Stockholm, till en ännu mindre del i norra Indien samt, i en ytterst liten del, på väg någon helt annanstans. Många hej! Robert
januari 12th, 2009