Guldapan

Titta bakom dig, Harry!

juli 25th, 2005

Sjätte Harry Potter-boken, ‘Harry Potter and the Half-Blood Prince’, kom ut förra lördagen, och såhär en dryg vecka senare har jag läst klart. Jag slår ihop tegelstenen med en avmätt smäll, och torkar svetten ur pannan. Bokens sista tre-fyra kapitel har sugit musten ur mig. Fullkomligt. Jag är alldeles matt, och bär på ett enormt behov av att få gripa tag i någon och utbrista “Förstår du inte vad som har hänt!? Det är allvar nu!”

Ingen mugglare går längre säker, och ingen trollkarl.

Jag vill alltså, men kan inte säga någonting. För ingen runt omkring mig har läst färdigt ännu. Det skulle vara att avslöja slutet. Att spoliera. Så istället tvingas jag ut på internet - till något av alla miljontals Harry Potter-forum. Där loggar jag in på de spoiler-märkta diskussionstrådarna, och får utlopp för mitt behov av att med många utropstecken och gapande smileys dryfta de makalösa händelseförlopp som skett på Hogwarts under Potters sjätte skolår. Nu börjar efterarbetet. Nu ska det formuleras teorier. Det ska hållas försvarstal för personer. Det ska spekuleras kring kärleksaffärer. Det ska diskuteras trollformler, magiska elixir, och kraftfulla reliker. Trollkarlsvärlden ska brytas ner till sin minsta beståndsdel av oss Potterianer. Och det har aldrig funnits så mycket att diskutera som nu.

För ‘Half-Blood Prince’ är både den tveklöst mörkaste och grymmaste boken hittills i serien, och eventuellt den mest matnyttiga. Vårt begränsade perspektiv vidgas ytterligare, och vi får mer bakgrundshistoria, mer fakta, och faktiskt svar på flera stycken obesvarade gåtor från de tidigare böckerna. Vilket givetvis skapar ännu fler mysterier, som vi nu inte har något annat val än att vänta till sjunde (och sista) delen för att få uppklarade. Och den lär ju dröja åtminstone två år. Allt medan jag sitter som på nålar för att få läsa mer. Sabla J K Rowling.

Men man måste verkligen beundra kvinnan. För hon har inte bara lyckats få miljontals små ungar världen runt att börja läsa böcker igen - i hård konkurrens från dataspel och tecknade lördagsmorgonprogram. Nej, hon har även lyckats få tjugofemåringar som jag själv, som för länge sedan kommit ur bokslukaråldern, att med barnslig förtjusning kasta sig över den senaste Harry Potter med färgglatt omslag som om den vore en biljett tillbaka till barndomen. Vilket det ju på många sätt känns som att den är. Jag har läst böcker hela mitt liv, ända sedan jag lärde mig att läsa. Och ändå kan jag inte komma ihåg senaste gången jag kände en sådan här förväntansfull glädje över vad som komma skall, som när jag slår upp första sidan och börjar läsa om trollkarlspolingens senaste äventyr. Harry Potter är nämligen någonting mycket mer än en miljardindustri där stora mediabolag är inblandade. Det är något mer än en världsomspännande hysteri. Harry Potter är, i grund och botten, helt enkelt en fullkomligt bedårande och välskriven berättelse.

En klassisk saga, men också en modern saga. För fastän det handlar om ont och gott i grunden, och om att sopa banan med de nattsvarta trollkarlarna med hjälp av knipsluga formler, så finns det ofta inga knivskarpa gränser. Ett flertal av seriens karaktärer rör sig i gråzonen mellan ont och gott - mellan dygd och synd. Inte ens huvudpersonen, Harry Potter himself, bär särskilt många likheter med den gamla folksagans rättfärdige, men fattige, herdepojke, eller med den grekiska mytologins storslagna halvgudar. Visst är han i stort sett en god människa, och visst besitter han många ganska spektakulära förmågor. Men samtidigt är Harry Potter en grinig och tvär liten tonåring, som har lätt att brusa upp, och svårt att lyssna på andra människors argument om dom inte stämmer överens med hans egna åsikter. I varje bok hittills har Potter gjort stora misstag - dömt personer på förhand och dragit för snabba slutsatser om vad som sker runt omkring honom. Harry Potter är ingen superhjälte - han är en vanlig kille. Om än med trollstav.

Och detta gäller nästan alla karaktärer i och omkring Hogwarts. Harrys sidekicks består av Ron, en lat klantskalle, och Hermione, en småstroppig besserwisser. Ingen är perfekt. Inte ens Dumbledore. Och givetvis är detta förklaringen till att det intressantaste inte är exakt hur Lord Voldemort slår till den här gången, eller vilken hemlig gång som uppdagas, utan hur huvudpersonerna har utvecklats sedan sist vi såg dom. Jämför den tioårige Potter i första boken med den sextonårige Potter i ‘Half-Blood Prince’. Skillnaden är påfallande. Pojken har vuxit på sig. Som om han vore en riktig människa. Det känns väldigt modernt.

En saga alltså. För barn, och för stora barn.

Entry Filed under: Jakob