Posts filed under 'Musik'
‘Walking Wounded’ (1996)
Tracey Horn och Ben Watt bildade duon Everything But The Girl redan 1982, och harvade på som ett i första hand akustiskt popband med medelmåttiga framgångar i England. Det stora genombrottet kom först 1994 i och med producenten Todd Terrys remix av singeln ”Missing”. Helt plötsligt hade E.B.T.G ett elektroniskt sound som låg precis rätt i tiden (jämte klassakter som Massive Attack och Deep Dish). Remixen exploderade världen över och slog sig in på i stort sett varje topplista, däribland amerikanska Billboardlistan som den huserade på i över ett år. Nästa album, ’Walking Wounded’ hade ett liknande elektroniskt trum- och dunk-sound över vilket Tracey Horns röst svävade som en osalig och hjärtekrossad ande. Jo för det är mörka och misslyckade kärlekshistorier det handlar om, och den djupa ångesten målas på något sätt ännu svartare av trummaskinerna som Ben Watt blev allt skickligare på att programmera. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot albumets inledningslåt, ’Before Today’. Detta var den första låt jag hörde med bandet, och fortfarande en av de bästa musikaliska tolkningar av ”Kan du inte bara komma hit och älska mig?” som finns. Lyssna på den i mörkret med ett par rejäla hörlurar runt öronen så förstår ni vad jag menar.
Här finns en trevlig liveversion för den som vill.
april 17th, 2007
‘The Only Thing I Ever Wanted’ (2006)
Psapp gör musik som knarrar, skakar, skramlar och stänker. Kanske kan man kalla det för leksakspop, men den arrogante riskerar då att förvanska detta underbara album till något mindre än vad det är. På samma sätt som en tråkig vuxen ser ner på barnen och deras lekar. Inget kan vara mer fel, ty från barnkammaren leder stigar ut till världar fjärran vår egen jordiska. Det är underbara platser utan sorger och skattedeklarationer, långt bortom räckhåll för besvikelsens gnagande tänder och tristessens iskalla hand. Och endast med barnens ögon kan vi färdas dit, längs en väg kantad av byggklossar, dockor, plastindianer och manicklar. Psapp lever uppenbarligen kvar i barndomen, vilket bevisas av deras musik och deras sympatiska tendens att dela ut handstickade små katter på sina konserter.
Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.
Lyssna även på: ‘Tiger, My Friend’.
april 10th, 2007
The Shins - Wincing the night away
Ja jag vet, det var alldeles nyss jag högljutt deklarerade att jag skulle hålla mig ifrån Guldapan en stund för att istället skriva en roman. Och nu är jag ändå här, i full färd med att försöka beskriva hur mycket jag tycker om en viss skiva inför en skara läsare av okänd storlek, som är eller inte är intresserade av det jag skriver. Det kan tyckas som att jag inte vet vilken fot jag ska stå på.
Men för det första: är det inte precis det Guldapan, och för den delen livet, handlar om? Att säga en sak, och sen göra en annan. Att komma med en spaning, spådom, profetia eller deklarera en ambition, och sedan redan nästa dag, finna sig i rakt motsatta situationen, antingen med eller utan ens eget medgivande. Som en svensk komedi hette för några år sedan: Det blir aldrig som man tänkt sig. Till er som ändå har svårt att känna er trygga i en sådan ombytlig och dynamisk värld som Guldapan (och hela planeten jorden) utgör kan jag bara säga: bortse för all del från denna text! Blunda och låtsas att jag inte alls skriver detta, utan att jag istället sitter inlåst på min mörka kammare med ett glas absint och mina demoner och på en liten reseskrivmaskin knappar ner nästa års stora “great swedish novell”. Dränk er i självbedrägeri om ni mår bättre av det.
Och för det andra: Då och då får man fatt i en ny skiva som man verkligen blir kär i, som förleder en och förför, som på bara en liten vecka kommer sig att bli en sådan självklar ingrediens i ens liv att man rakt inte kan föreställa sig hur tillvaron såg ut innan den fanns där. Det händer inte ofta, men ibland. Och The Shins ‘Wincing the Night Away’ är precis en sådan skiva. Därför måste jag skriva lite om den. Dessutom blev den, noterade jag sorgset, totalsågad av Andres Lokko i hans krönika i en känd svensk publikation häromveckan. Krönikan gick i korthet ut på att han träffat Natalie Portman i en hiss, och att han hade velat säga till henne att han inte gillade The Shins, och att det var hennes fel att så många andra människor gjorde det.
Okej, Lokko hade rätt på en punkt: det är Natalie Portmans fel att jag gillar The Shins, i konspiration med Zach Braff och alla andra som hade något att säga till om angående den musik som spelas och omnämns i ‘Garden State’. Utan den filmen hade jag troligtvis inte vetat om att denna popgrupp från Albuquerque existerade. Men om hon så istället hade pratat om Hjalle och Heavys samlade alster skulle jag inte ha känt något behov av att trycka upp henne mot väggen och säga att allt var hennes fel - jag hade nog bara valt att inte lyssna på skiten. Där går Andres Lokkos och mina åsikter isär. Lokko tycker det är hemskt att många människor gillar en grupp som han inte tycker om, och jag gissar att han tycker det är hemskt eftersom han har hybris. Ganska länge har ganska många svenskar lyssnat på honom när han har haft något att säga om popmusik, och det har han ofta haft. Det faktum att många människor tycker om The Shins blir ett hot mot Andres Lokkos position som Sveriges mr Know It All när det gäller popmusik. Jag kan tänka mig att han blir rädd, att han ser sitt imperium rasa, att han blir hemsökt av mardrömmar om nätterna där han får kicken som krönikör och istället tvingas börja sända kaféprogram i TV2 på tisdagseftermiddagarna tillsammans med Per Sinding-Larsen. Programmet kommer att heta Kafé Pop, och Andres Lokko vaknar kallsvettig med ett ångestfyllt skrik. Lakanen har snott sig, kudden har trillat ner på golvet, klockan är halv fyra på morgonen. Lokko kan inte somna om.
Lustigt nog är Andres Lokkos sömnlösa belägenhet (i min fantasi åtminstone) också ett genomgående tema på The Shins tredje album ‘Wincing the Night Away’. Stora delar av materialet skrevs under en period av svår insomnia av bandets okrönte ledare, tillika musikaliska underbarn, James Russel Mercer. Texter, melodier och titlar känns som ett naturligt och givet soundtrack för alla oss som har svårt att sova om nätterna. Till och med omslaget ser ut som något jag själv kunde ha tecknat ner i ett halvt vaket tillstånd strax före vargtimmen. Lyssna på ‘Sleeping Lessons’ till exempel, albumets första spår. Låten är i mångt och mycket ett instrumentalt intro, som sakta men stadigt accelererar till något energiskt, studsigt, vaket. Det är verkligen mitt i natten. Redan på de två tidigare albumen låg det ju något fullmåneaktigt och drömskt över The Shins musik, och här fulländas det tycker jag.
Skivan andas sympati. Sympati och ett stilla vemod. Ändå är det ingen mörk skiva. Tvärtom, bitvis är det själaglad pop som man måste bita sig i läppen för att inte gnola med i. De ylande refrängerna, den lagom spruckna rösten som alltid håller sig inom gränsen för det vackra. Och så är det melodierna, de där rackarns melodierna, som aldrig vill försvinna ur mitt huvud. Jag rör mig genom mina dagar tillsammans med ‘Split Needles’, singeln ‘Phantom Limb’ och ‘Australia’, och jag tänker att om det här är representativt så kommer 2007 att bli ett mycket bra musikår. Vad Andres Lokko än tycker.
januari 29th, 2007
‘Circus Doop’ (1994)
Det här är inte en skiva. Inte i första hand. Circus Doop marknadsförs som ett sällskapsspel, komplett med spelplan och regler. Som bonus medföljer även en riktig CD! Och för sisådär en åtta - nio år sedan såldes denna dyrgrip ut på Ginza för tio kronor. Vilket kap! Musiken då? Jo, det är det slags extatiska eurodisco-dunka-ös med samplade nonsensfraser, storbandsblås och läckra syntljud du knappt trodde fanns. Men verkligheten överträffar dikten, igen. Givetvis ska det vara holländare för att åstadkomma denna sorts euforiska galenskap, i det här fallet duon Ferry Ridderhof och Peter Garfenski, vilka senare också var ansvariga för en hit i Australien med låten “Here´s Johnny”, fast då under namnet Hocus Pocus, vilka också remixat en låt på Doop-skivan. Allt hänger ihop. Köp en skattkarta av en mystisk främling nere vid hamnen och ge dig ut på jakt efter den här CD:n. Eller spelet, menar jag. Den borde verkligen vara i var mans ägo. Som omslaget så sanningsenligt deklarerar: Brings back the family feel!
Titta på videon till låten Doop på YouTube.
oktober 27th, 2006
‘Spiritualisation’ (1995)
“Listen to the melody / I´m dreaming of a harmony / dancing to the latter rain of my / rainmaker”
Hydro är dance, men har väldigt lite med sådana akter som Basic Element och 2 Unlimited att göra. Hydro har själ och, som titeln antyder, ande. Med den ena foten stadigt i 90-talets elektroniska beats-flora (komplett med utskrivna BPM-tal till alla låtarna i skivhäftet), och den andra i den keltisk-kristna körtraditionens harmonier levererar man en fri och förlösande musikupplevelse som vidgar både horisonter och sinnen. Då och då frestas man att kalla detta för världsmusik, om inte termen hade låtit så begränsande.
Skivan är, märker jag, väldigt svår att beskriva. Den är på samma gång lekfull och allvarlig, både tung och svepande som en havsvåg. Gruppen tackar tid och rum i konvolutet. Bara en sån sak.
“Come breathe on the silent that died in this place / breathe on the spirits come / come to life”
september 18th, 2006
‘The Monty Python Instant Record Collection (the pick of the best of some recently repeated Python hits again, Volume II)’ (1981)
“Congratulations on buying the executive version of this record. You have chosen wisely, and we value your taste and deciding to pay a few extra pence for a product of real quality. Everything on this record has been designed to meet the exacting standards which you have naturally come to expect. The record itself is made from the very finest columbian extruded polyvinyl. The centerhold has been created to fit excactly onto your spindle with all the precision of finest swiss craftmanship. The audio-content has been quality-graded to give you the finest in listening pleasure. There is little or no offensive material, apart from four “cunts”, one “clitoris” and a foreskin, and as they only occur in this opening introduction, you have passed them now. You can relax and enjoy this quality product, secure in the knowledge that it has been specially created for the lover of fine things, and man of good taste.”
Lyssna även på: ‘Contractual Obligation Album’, ‘The Album of the Soundtrack of the Trailer of the Film of Monty Python and the Holy Grail’
september 18th, 2006
Previous Posts