Brödrosten, del ett
Sorina var ett finskt kafé. Eller, rättare sagt, det hade varit ett finskt kafé. Det hade visat sig att det inte fanns någon plats på kafémarknaden för en finsk nisch. Ägarinnan, en storvuxen österbottnisk kvinna, skulle aldrig riktigt förstå varför. Stockholm kryllade trots allt av finnar. Och turisterna! Längtade inte de efter lite finsk allmogekultur och en riktigt svart kopp finskt kaffe? Tydligen inte. Hon hade tvingats att stänga kaféet och ta sitt pick och pack tillbaka till Vasa. Kaféet fick vara. De nya ägarna behöll namnet, rev ut den gamla inredningen och byggde ett helt nytt kafé. Som en slags hyllning till den gamla ägarinnan introducerade de finska pinnar som av någon märklig anledning inte funnits där tidigare. Finska pinnar. Är inte de just vad som Finland och finnarna är mest stolta över? Och Kekkonen. Sedan den där löparen. Och Sibelius förstås – Finlandia! Pampig bit. Men undra om inte just de finska pinnarna tronar högst utav dem alla. Ett underbart bakverk.
På Sorina satt Zoltang , Jesper och Klas. Egentligen skulle de inte träffas förrän nästa dag men nu satt de där ändå. Att Klas var där var inte konstigt. Han satt alltid där. Knaprade finska pinnar, drack ändlösa koppar kaffe samtidigt som han funderade över vad han skulle göra resten av dagen och över vem som egentligen skulle vinna om medlemmarna i Teenage Mutant Ninja Turtles slogs mot varandra (Splinter räknades inte på grund av att han var han råtta och turtlarnas mästare och dessutom skulle det bli alldels för lätt, herregud). Att Zoltang satt där var det heller inte något märkvärdigt över, han kunde ses sittandes på Sorina i stort sett alla dagar i veckan han också. Den stora gåtan var kanske varför de överhuvudtaget bestämt en dag för att träffas. En möjlighet var att de försökte upprätthålla en yttre bild av ett välordnat och strukturerat liv. Att Jesper befann sig på Sorina berodde på att han brukade äta sin lunch där. Han var den enda utav dem som hade ett riktigt jobb att gå till under dagarna. Vad Klas egentligen sysslade med visste ingen annan än Klas själv. Han vägrade konsekvent att tala om vad han gjorde för att förtjäna sitt uppehälle. Ibland gav han dem vinkar om att han antingen var adlig eller grovt kriminell. Zoltang trodde att Klas var den enda personen i Sverige som faktiskt vunnit 25 000 kronor i månaden på skraplotter. Men ingen visst säkert. Själv sa Klas inte mycket om saken, annat än de vanliga ironiska kommentarer han brukade slänga kring sig om ämnet kom på tal. Allt som ofta satt han bara vid ett bord, fikade och läste tidningen, om han inte satt inlåst på toaletten. Han kunde sitta där i timmar till alls stora förtret, inte minst alla de andra kafégästerna som inte kände till hans toalettvanor (och som inte heller hade tagit för vana att använda toaletten på kaféet mittemot). Men eftersom Klas, i runda slängar, stod för en tredjedel av Sorinas inkomster fick han hållas. Allt det där skulle förstås förändras ganska snart. Men det visste de inte om. Inte ens när det tog det där fotografiet, strax innan Zoltang skulle åka tvärs över halva världen för att hämta hem sin brödrost. Allt var, så att säga, precis i Hans Vilnius smak.
januari 12th, 2009