Posts filed under 'Jakobs 100 album'
‘Walking Wounded’ (1996)
Tracey Horn och Ben Watt bildade duon Everything But The Girl redan 1982, och harvade på som ett i första hand akustiskt popband med medelmåttiga framgångar i England. Det stora genombrottet kom först 1994 i och med producenten Todd Terrys remix av singeln ”Missing”. Helt plötsligt hade E.B.T.G ett elektroniskt sound som låg precis rätt i tiden (jämte klassakter som Massive Attack och Deep Dish). Remixen exploderade världen över och slog sig in på i stort sett varje topplista, däribland amerikanska Billboardlistan som den huserade på i över ett år. Nästa album, ’Walking Wounded’ hade ett liknande elektroniskt trum- och dunk-sound över vilket Tracey Horns röst svävade som en osalig och hjärtekrossad ande. Jo för det är mörka och misslyckade kärlekshistorier det handlar om, och den djupa ångesten målas på något sätt ännu svartare av trummaskinerna som Ben Watt blev allt skickligare på att programmera. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot albumets inledningslåt, ’Before Today’. Detta var den första låt jag hörde med bandet, och fortfarande en av de bästa musikaliska tolkningar av ”Kan du inte bara komma hit och älska mig?” som finns. Lyssna på den i mörkret med ett par rejäla hörlurar runt öronen så förstår ni vad jag menar.
Här finns en trevlig liveversion för den som vill.
april 17th, 2007
‘The Only Thing I Ever Wanted’ (2006)
Psapp gör musik som knarrar, skakar, skramlar och stänker. Kanske kan man kalla det för leksakspop, men den arrogante riskerar då att förvanska detta underbara album till något mindre än vad det är. På samma sätt som en tråkig vuxen ser ner på barnen och deras lekar. Inget kan vara mer fel, ty från barnkammaren leder stigar ut till världar fjärran vår egen jordiska. Det är underbara platser utan sorger och skattedeklarationer, långt bortom räckhåll för besvikelsens gnagande tänder och tristessens iskalla hand. Och endast med barnens ögon kan vi färdas dit, längs en väg kantad av byggklossar, dockor, plastindianer och manicklar. Psapp lever uppenbarligen kvar i barndomen, vilket bevisas av deras musik och deras sympatiska tendens att dela ut handstickade små katter på sina konserter.
Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.
Lyssna även på: ‘Tiger, My Friend’.
april 10th, 2007
‘Circus Doop’ (1994)
Det här är inte en skiva. Inte i första hand. Circus Doop marknadsförs som ett sällskapsspel, komplett med spelplan och regler. Som bonus medföljer även en riktig CD! Och för sisådär en åtta - nio år sedan såldes denna dyrgrip ut på Ginza för tio kronor. Vilket kap! Musiken då? Jo, det är det slags extatiska eurodisco-dunka-ös med samplade nonsensfraser, storbandsblås och läckra syntljud du knappt trodde fanns. Men verkligheten överträffar dikten, igen. Givetvis ska det vara holländare för att åstadkomma denna sorts euforiska galenskap, i det här fallet duon Ferry Ridderhof och Peter Garfenski, vilka senare också var ansvariga för en hit i Australien med låten “Here´s Johnny”, fast då under namnet Hocus Pocus, vilka också remixat en låt på Doop-skivan. Allt hänger ihop. Köp en skattkarta av en mystisk främling nere vid hamnen och ge dig ut på jakt efter den här CD:n. Eller spelet, menar jag. Den borde verkligen vara i var mans ägo. Som omslaget så sanningsenligt deklarerar: Brings back the family feel!
Titta på videon till låten Doop på YouTube.
oktober 27th, 2006
‘Spiritualisation’ (1995)
“Listen to the melody / I´m dreaming of a harmony / dancing to the latter rain of my / rainmaker”
Hydro är dance, men har väldigt lite med sådana akter som Basic Element och 2 Unlimited att göra. Hydro har själ och, som titeln antyder, ande. Med den ena foten stadigt i 90-talets elektroniska beats-flora (komplett med utskrivna BPM-tal till alla låtarna i skivhäftet), och den andra i den keltisk-kristna körtraditionens harmonier levererar man en fri och förlösande musikupplevelse som vidgar både horisonter och sinnen. Då och då frestas man att kalla detta för världsmusik, om inte termen hade låtit så begränsande.
Skivan är, märker jag, väldigt svår att beskriva. Den är på samma gång lekfull och allvarlig, både tung och svepande som en havsvåg. Gruppen tackar tid och rum i konvolutet. Bara en sån sak.
“Come breathe on the silent that died in this place / breathe on the spirits come / come to life”
september 18th, 2006
‘The Monty Python Instant Record Collection (the pick of the best of some recently repeated Python hits again, Volume II)’ (1981)
“Congratulations on buying the executive version of this record. You have chosen wisely, and we value your taste and deciding to pay a few extra pence for a product of real quality. Everything on this record has been designed to meet the exacting standards which you have naturally come to expect. The record itself is made from the very finest columbian extruded polyvinyl. The centerhold has been created to fit excactly onto your spindle with all the precision of finest swiss craftmanship. The audio-content has been quality-graded to give you the finest in listening pleasure. There is little or no offensive material, apart from four “cunts”, one “clitoris” and a foreskin, and as they only occur in this opening introduction, you have passed them now. You can relax and enjoy this quality product, secure in the knowledge that it has been specially created for the lover of fine things, and man of good taste.”
Lyssna även på: ‘Contractual Obligation Album’, ‘The Album of the Soundtrack of the Trailer of the Film of Monty Python and the Holy Grail’
september 18th, 2006
‘Simple & Funky’ (1995)
En gång för ett antal år sen kom jag på att jag skulle börja lyssna på fransk hip-hop. Varför vet jag inte, jag sökte väl någon slags identitet kanske. Nån slags fransk identitet, vilket är lite märkligt eftersom jag inte alls är fransman, utan svensk. Kanske var det därför det aldrig blev mer med än den här skivan av hela grejen, men tro mig - det räcker mer än väl. Sköna beats, och inte minst rap på franska. Dom kan inte säga “funk”, utan säger “fånk” Underbart!
september 18th, 2006
Previous Posts