Posts filed under 'Robert i Indien'
Hur sammanfattar man en resa på fyra månader? Hur är det möjligt att komprimera alla upplevelser, möten och känslor i ord? Jag sammanfattar det i ett enkelt “bra”. För det är precis vad jag har haft under min tid i Indien. Det finns inga andra sätt att förklara det. Alla bilder, berättelser och föremål jag tar med mig hem kan i vilket fall som helst inte berätta mer än en bråkdel av min resa. “Bra” är det närmaste jag kan komma och det är dessutom ett trevligt litet ord. Jag har haft det bra. De få dagar jag har kvar kommer jag att tillbringa dels i Amritsar, där sikerna har sin allra heligaste byggnad - det gyllene templet - och dels i Delhi innan jag via Frankfurt återvänder hem till Stockholm. Det har varit en omtumlande resa, mitt första besök i Indien. Det kanske inte har varit någon speciellt lång resa, långt ifrån tillräcklig för att komma Indien nära, men jag har fått en glimt. Precis så känns det, som ett långt ögonblick. I början av min resa åkte jag runt själv. Jag fick se ett hektiskt, sandigt Radjhestan av kameler, fort och öken. Den delen var den mest intensiva, den första månaden, då jag stannade högst ett par tre dagar, ofta mindre, i varje stad, by eller samhälle. Det var också då som kaoset av intryck inom mig var som allra störst. Det var där jag var som sjukast, som mest vilse och mer osäker än jag någonsin kom att vara senare. Men det var också där som intrycken av ett levande, sjudande Indien kom mig närmast.
Efter Radjhestan tog jag mig via Agra och Bhurutpur (där jag stannade och bodde hos en indisk familj i några dagar) till Varanasi där jag för första gången stannade upp. I tre veckor var jag där, mitt bland försäljare, båtuthyrare och flammande likbål vid hinduismens heligaste flod Ganges. Där satt jag, trött av resande, och spelade sitar tills jag samlat tillräckligt med mod och kraft för att tillslut resa vidare. Jag åkte tvärs över landet, stannade för en tigersafari där jag hade den stora turen att se vilda tigrar i det fria. Sedan tog jag mig återigen vidare via tåg - som i sig alltid är en liten resa i det stora resandet - till Goa där jag sjönk ned i sanstränder och öl, god mat och ett avslaget semestertempo. Efter en vecka i Goa åkte jag vidare söderut innan hettan gjorde att jag tvingades söka mig norrut, upp till bergen. Där spenderade jag min tid i Vashisht och Mcleod Ganj. Men allt det där är bara skelettet, bara ett ramverk av platser jag besökt. Det berättar ingenting om de människor som jag mött, rest och bott med. Det finns alltid historier att berätta, men mina känslor och upplevelser går inte att förmedla. Så när någon frågar mig hur jag haft det i Indien kommer jag med allra största sannolikhet att svara; “Bra”. Men det är åtminstone ingen underdrift.
maj 25th, 2006
Det var tänkt som en promenad, en liten förtrekking för att se om det skulle vara värt att göra en ordentlig trekking i bergen senare. Planen var att gå från Old Manali upp till Solang Valley. En vandring på cirka en mil längs den västra sidan av Beas river. Nu plötsligt satt jag på en raggig liten häst som kämpade sig upp för den steniga dalen. Omgivningen var häpnadsväckande. Någonstans i bakhuvudet fanns Arne Naess tankar om naturens egenvärde, att naturen har ett positivt värde i sig oavsett människans existens, något som kanske i det närmaste kan liknas vid en naturens gudomlighet. För visst fanns det något i de snöklädda bergen som omgav mig på alla sidor. Jag hade gått upp för en sluttning alldeles bredvid en porlande bäck när en man med två hästar dök upp bakom en klippa. Jag frågade, något som jag gjort till en vana, om vägen. Han nickade och pekade i den riktning som jag var på väg i. Efter ett tag visade han att han ville att jag skulle sitta upp på hästryggen, något som jag efter en viss tvekan gjorde. Det blev en otrolig ridtur. Runt omkring mig bara den rena, nakna naturen. Vi passerade grupper av kvinnor med stora risknippen på ryggarna, en och annan ko dök ibland upp, betandes i sluttningarna. Annars bara natur. I mitt huvud började jag skriva på en text om alla de fantastiska upplevelser och om den genuina vänlighet som man då och då råkar ut för i Indien. Efter att vi vadat upp längs en flod där vattnet gick upp till stigbyglarna på hästarna kom vi fram till Solan Valley, och där rämnade hela illusionen i tusen små medelklassturism-bitar. För om Solan Valley någonsin varit ett bergsparadis är det nu inget annat än en lekplats för den väcande indiska medelklassen. Nu kretsar allt kring turism och snabba pengar. Detta var något som jag snart fick erfara när den vanliga bergsbonden framför mina ögon förvandlades till en hästuthyrare och ville ha 200 Rs för en tjänst som jag aldrig bett om. Jag hade redan innan bestämt mig för att ge honom 100 Rs, för ridturen hade verkligen varit fantastisk. Men någonting av upplevelsen försvann när det gick upp för mig att syftet hela tiden hade varit att få pengar från mig. Jag gav honom 100 Rs. Arne Naess tackade för sig och lommade slokörat ut ur mitt huvud. För här i Solang Valley är det bara pengar som har ett egenvärde. Jag tog bussen tillbaka. Den kostade 9 Rs.
maj 8th, 2006
Jag hade tänkt vara här några dagar. Se mig om lite och vila. Men liksom i Varanasi sögs jag långsamt in i vardagslunken och dagarna passerade utan att jag egentligen tog någon notis om att de gjorde just det. Det finns inget speciellt här, en lugn och skön liten by utan egentliga sevärdheter, förutom själva omgivningen förstås. Runt omkring mig reser sig de snöklädda bergstopparna som gränsar till, eller till och med tilllhör den indiska delen av Himalaya. Jag har tillbringat det mesta av mina dagar på olika kaféer och restauranger, gått på korta promenader runt omkring. Hört korna råma och hundarna skälla. Det har varit lite för enkelt och jag har träffat allt för trevliga människor för att ha någon lust att resa vidare. Men nu är det dags. Inte ens det ständigt vackra vädret får mig att vilja stanna. Rastlösheten har börjat sprida sig igen och vetskapen om att jag bara har tre veckor kvar i Indien gör att jag, till slut, kommit mig för att ta mig vidare. Men jag stannar i bergen. Imorgon tar jag en buss till Daramsala och sedan vidare till Mcleod Ganj. Det är på tiden att jag rör på mig.
maj 8th, 2006
Hej Indien!
Det är Robert. Jag har beslutat att skriva några rader bara för att låta dig få veta lite saker. Kanske kan du ta ställning till det eller kanske fundera lite på något.
Jag brukar tro att jag är en ganska fördomsfri person med ett relativt öppet sinnelag. Men ibland, ja ibland undrar jag vad ni sysslar med. Jag kan ta ganska mycket av vad jag tycker är rena underligheter. Till exempel sättet att sitta på huk, med benen i kors, istället för att sitta på en vanlig stol. Men det är ju i grund och botten en fråga om hur man använder kroppen. På samma sätt har jag accepterat hela toalettkonceptet, även om jag måstet säga att det tog ett tag innan jag behärskade det. Jag kan ta sättet ni köar på - i klungor där det gäller att vara snabb, stark och smart, snarare än att vara ute i god tid. Även om jag som svensk i stort sett vuxit upp md en kölapp i handen. Jag har till och med börjat acceptera att ni inte har någon som helst privat sfär utan att man på bussar och tåg, på banker och i samtal har någon som kryper upp i ens knä. Jag rycker inte på ögonbrynen åt vuxna män som håller i varandras händer eller går med armarna tätt omslingade om varandraw, detta utan att vara homosexuella eller ha gjort mål i någon fotbollsmatch. Jag har accepterat att ni har kor överallt och att ni klär och matar era gudar. Till och med sättet ni vandrar omkring på stränderna i stora grupper klädda i skjorta, promenadskor och byxor med pressveck, är något som jag kan acceptera. På samma sätt som jag tycker att det är okej att ni badar fullt påklädda, sittandes i vattenbrynet. Men det finns några saker som jag fortfarande undrar över.
1. Skiten. Det är så fruktansvärt lortigt överallt. Ni slänger ju allt på marken. Då menar jag allt. I bästa fall kommer det någon och sätter eld på skräphögarna. Men jag menar, det är ju inte speciellt bra det heller.
2. Måste ni skrika hela tiden? Jag vet att det faktum att jag är norrlänning kan spela in, men det går att tala i normal samtalston även när man står mer än tio centimeter från varandra, även om det nu inte alltid händer att man gör det…
3. Jag är allvarligt oroad över sättet ni ser på kvinnor, och då i synnerhet västerländska kvinnor. Okej, en och annan snuskig film eller tidning kanske har påverkat synsättet. Men, herregud, det går ju att tänka lite också.
4. Sockret. Jag har aldrig i hela mitt liv mött en befolkning som har socker och salt i allt. Allting är sött, när det inte är sött så beror det på att någon har hällt salt i maten för att balansera ut det söta. Mitt tips är att undvika att hälla dit socker från första början. Men vad vet jag.
Annars har ni ett helt okej land tycker jag. Förutom mina små punkter så utgår jag från att ni tar tag i hela kastfrågan och den bitvis enorma fattigdomen. Men det är ju något som inte behöver påpekas, eller hur?
Lycka till med landet i fortsättningen, jag tror på er!
Hälsningar
Robert Wallsson
april 24th, 2006
07.00. Anländer till tågstationen. Försöker pruta ned priset på richshaw till 80 Rs. Misslyckas. Försöker pruta ned priset på pre-paid taxi från 180 Rs till 100 Rs. Misslyckas. Blir upplockad av en motorcykeltaxi. Lyckas pruta ned priset till 50 Rs. Lyckas. Borde bli misstänksam. Blir inte misstänksam. Motorcykeltaxin kör mig till en privat del av stranden reserverad för en stugby. Blir misstänksam. Säger åt honom att jag inte har råd att betala någon kommission på rumspriset till honom. Föraren förstår ingenting. I Goa (den absolut turisttätaste delen av Indien) luras man inte enligt honom. Föraren kan plötsligt inte växla min 100 Rs sedel. Blir arg. Får växel. 08.00. Går 1 kilometer in till byn. Vandrar runt bland olika hotell, guesthouses och lägenheter. Checkar in i ett dubbelrum med dusch, vanlig toalett och uteterass för 300 Rs. Är nöjd igen. Packar upp.
10.00. Går ned till stranden. Äter frukost, badar. Köper en öl. Dåsar i solen. Badar igen. 11.00. Hyr cykel. Cyklar till grannbyn. 11.15. Kollar mina mail. Mina föräldrar skriver att det kommit ett nytt VISA-kort till mig och undrar om jag inte borde kolla om mitt VISA-kort gått ut. 11.16. Kollar mitt VISA-kort. Upptäcker att det har gått ut. Ringer banken. Går och äter lunch. Äter fisk för första gången på två månader. Dåsar i solen. Kollar mina mail igen. Upptäcker att mitt försäkringsbolag vill ha papper. Faxar papper. Skriver mail. Pratar med Jakob på MSN. Pratar med Claes på MSN. Går och köper tvättmedel och tandkräm. Blir stångad av en ko. Hämtar cykeln. Cyklar vilse på vägen tillbaka. Kommer till en kyrka. Cyklar vidare. Kommer till en vinaffär. Stannar, köper portvin. Tror att jag vet var jag är. Cyklar fel. Cyklar in bland en massa hus. Blir attackerad av en hund. Cyklar tillbaka. Det mörknar. Tänker på Jodhphur. Cyklar förbi kyrkan igen. Tar en annan väg. Stannar och frågar om vägen. Hittar tillbaka. 20.00. Tvättar, duschar. Sätter mig och skriver. Tillverkar ett glas av en tom vattenflaska. Dricker lite portvin. Spiller ned byxorna. 22.00. Borstar tänderna. Går och lägger mig.
april 8th, 2006
Det blir tyst. Fåglarna slutar att sjunga. Flocken av hjortar står blickstilla. Sedan står den där. En tiger. I min fantasi, sittandes i jeepen på väg in till parken, flyger en 500 kilos tigerhane ut ur skogen med gapande käftar, blottandes gula huggtänder och med ett öronbedövande vrål. Precis som i Fantomentidningarna. Tigern i verkligheten, 30 meter från bilen, väger på sin höjd 90 kilo. Det är en ettårig unge som smyger på de vilda hjortarna. 500 kilo eller inte, min kropp är på helspänn. Där går den, smyger i gräset. En tiger. Min första och det efter knappt en halvtimme i parken. Jag står upp i jeepen, det gör föraren och guiden också. De dunkar mig i ryggen: “Very lucky man”. Tigerungen förvinner i snåren. Vi kör vidare längs vägen i hopp om att få se den igen. En annan jeep dyker upp. Vi vinkar “en tiger!” Två till jeepar kommer körande. Vi stannar. Plötsligt står den där igen, 30 - 40 meter från bilarna. Mitt på vägen står den. Den sätter sig en stund. Ögonen är fästa långt bort från oss. Den följer flocken med hjortar med blicken. Reser sig, går över vägen in bland löven, försvinner nästan helt när den perfekta orange-svart-randiga teckningen blandar sig med skogen. Den iaktar hjortarna, svansen piskar. Den lägger sig platt på magen och tar några steg mot dem. Hjortarna försvinner längre in i skogen på säkert avstånd. Tigern försvinner den med, bort från oss.
Senare på dagen får jag se mamman. Speciella tigerguider har spårat upp henne. Hon ligger och vilar under ett träd. Vi får ta elefant den sista biten. Hon är stor. En randig, muskulös, katt. Hon tar ingen notis om oss. Lyfter på huvudet åt ett ljud längre in i skogen. Lägger sig igen. Jag är fullständigt uppslukad av katten. Det är först på vägen tillbaka, framrullande och skumpandes över grässlätten som jag kommer ihåg att jag sitter på en elefant. Den är grå och har knottrigt skinn. Tigern ligger kvar i buskarna.
april 3rd, 2006
Previous Posts