Guldapan

Okända kökslistor, del 3

Högvilt.
200 Fasaner.
Hetvägg.
1 kilo arsenik.
Ärtsoppa.
Kronjuveler.
Öl.
Vin.
Sovel.

oktober 16th, 2009

Okända kökslistor, del 2

Vitt rostbröd.
Grädde.
1 gallon jordnötssmör.
1 banan.
1 påse blandade ekorrar.

oktober 16th, 2009

Okända kökslistor, del 1

1 liter mjölk.
Fisk.
Bröd.
Hundmat.
3 cyanidkapslar.
Smör.
Ägg.
Två spadar.
Grönsaker.
10 liter bensin.

oktober 16th, 2009

En liten text om förnuft

Vi människor sätter en fantastisk tilltro till förnuftet. Med hjälp av det kan vi lösa allt. Världssvält, krig och elände. Allt kan skall med tankens hjälp lösas. I teorin. För om alla bara tänkte lite grann innan dom agerade, inte var så förbannat ologiska eller bara för en gångs skull lade lite tankemöda så… Ja då skulle det inte vara några problem att klara sig ur den personliga knipan, eller vad det nu är som ska tänkas över.

Redan dom gamla grekerna tänkte sig att förnuftet vad vägen ut ur det mänskliga eländet. Platon och Aristoteles blickade mot det eviga och tänkte sig att det just var förnuftet som skulle ta dom dig. Klara rena tankar som i alla fall hos Platon hade en aning av gudomlighet nedlagd hos det eviga goda. En ganska så vacker tanke när man tänker på det. Aristoteles å andra sidan lade ner mycket möda på att vetenskapligt säkerställa sanningar med hjälp av axiom, syllogismer och andra teoretiska krumsprång. Och så höll dom på, gnuggade sina hjärnor varma.
Platon öppnade Akademin (där förövrigt Aristoteles gick som lärjunge till Platon) och Aristoteles hade sitt Lykeidon . Så tänkte man och så lärde man ända tills
David Hume plötsligt hävdade att vi inte kan veta något om verkligheten egentligen. Men då hade det gått nästan 2000 år sedan Platons förnuftshetsande, han tyckte väl att något borde hända. Och det skulle det. För rent förnuftsteoretiskt så var Hume påstående ingenting i jämförelse med tankarna hos
Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche.

Schopenhauer en tysk filosof som levde på 1800-talet ansåg att det var viljan som var den stora drivkraften hon människan och i världen. Schopenhauer blev med tiden en bitter gubbe som levde på sparade pengar. Han drev omkring på stadens gator med sin pudel och var allmänt misantropisk. Det berättas att när han blev riktigt arg på hunden skrek han det värsta han visste åt den stackars hunden:

”Mensch!”

Det vill säga människa.

Nietzsche, alla depraverade tonåringars favoritfilosof. Mannen med den enorma
mustaschen. Något mer svårttolkat och mångtydigt får man leta efter. Men då slutade det också med psykvården för Nietzsche. Han kanske borde ha satt lite mer tilltro till förnuftet ändå.

Slutligen har vi Freud. Mannen som alla älskar att hata. Eller älskar att älska. Om man är på den sidan. Hur som helst brukar folk antingen hävda att han var full av skit eller att han hade helt rätt. Dom som brukar hävda det förstnämnda fick sig ett ordentligt bakslag då Clinton - Lewinsky affären uppdagades. Han hade en poäng där, det där med cigarren, den gode Freud.

Add comment november 17th, 2006

Berömda silverhammare

Många kanske inte känner till rollen som silverhammaren spelat genom den mänskliga historien. Silverhammaren kanske inte har plockat lika många nyttighetspoäng som exempelvis hjulet eller borrmaskinen. Inte heller när man jämför den med de mindre ädla kusinerna som exempelvis hammaren av trä eller järn så står sig silverhammaren särskilt bra. Men istället för att tjafsa om sådana detaljer tänker jag gå rakt på sak och lista upp ett par häftiga silverhammare.

Tors hammare

Enligt den gamla asatron ägde guden Tor en liten hammare av silver, smidd av två dvärgar, som han kallade för Mjölner. Hammaren hade efter ett tillverkningsfel ett alldeles för kort skaft men hade många andra lovvärda egenskaper. En egenskap var att den alltid kom tillbaka till Tors hand efter att han kastat den, för att kunna fånga hammaren bar Tor en handske av järn. En annan var att den alltid träffade sitt mål. Mjölner användes bland annat till att döda jättar samt till att utplåna berg och dalar.

Kungl. familjen Vasas silverhammare

Om den svenska konungen Gustav Eriksson Vasa (1496-1560) ska anses som en svensk landsfader och nationsbyggare eller som en politisk opportunist skall man kanske överlåta till fackhistorikerna. Mer intressant är de silverhammare som cirkulerade inom den närmaste familjen, först hos Gustav Vasa och senare hos sönerna. Att kung Gustav hade ett hett temperament är väl känt. Hans raseriutbrott finns till och med bevarade i skrift, i form av de arga brev som skickades ut till rikets undersåtar. Gustav Vasa är kanske den mest ilskna kung vi någonsin har haft. Man kan med ganska stor sannolikhet gissa sig till att hans genuppsättning åtminstone bestod av 75 procent arga eller så kallat skitförbannade gener. Det är inte heller då så märkligt att alla fyra Vasasöner begåvades med ett galet hetsigt humör, två av dem var också helt sjuka i huvudet. Gustav Vasas äldsta son Erik senare Erik XIV (1533-1577), blev först kung sedan sinnessjuk och tillsist förgiftad, enligt traditionen av en tallrik ärtsoppa, sannolikt på order av sin halvbror Johan. Gustav Vasas tredje son Magnus (1542-1595) var så sjuk i huvudet att han aldrig var att räkna med som konungamaterial utan istället framlevde sina dagar som hertig av Östergötland.

Hur som helst, första gången som silverhammaren tas upp i samband med familjen Vasa är i form av rykten som påstod att Gustav Vasa, med en silverhammare, ska ha slagit ihjäl sin första fru Katarina av Sachsen-Lauenburg under ett raseriutbrott. Undersökningar av Katarinas kranium har dock inte kunna påvisa några skador av en sådan attack. Historien är antagligen inte sann utan påhittad av danskarna. Men helt otroligt är det ju inte att kungen använde sig av sin silverhammare under sina utbrott, ett beteende som han i så fall förde över till sina söner. Johan, senare Johan III (1537-1592) ärvde sin pappas humör och kanske även sin pappas silverhammare. I så fall använde han denna betydligt oftare i sina utbrott. Han är känd för att i aggression slå sönder möbler med sin silverhammare och även kasta den efter betjänter som inte genast lydde honom. Även Gustav Vasas son Karl (1550-1611), senare Karl IX blev på ålderns höst allt mer okontrollerbar i sitt humör och använde sig av en silverhammare under sina utbrott och slog sina meningsmotståndare i ansiktet under vilda svordomsramsor. Särskilt stabila var de inte Vasasönerna, men de älskade sina silverhammare.

Maxwell’s Silver Hammer

Paul McCartney skrev låten om Maxwell Anderson, den medicinstuderande ynglingen vars hammare slår ihjäl både den ena och den andra under den tre och tjugosex minuter långa Beatleslåten. Om Maxwells silverhammare handlade på eget bevåg eller om den satt i Maxwells hand är en smula oklart. Man kanske kan tänka sig en mix av Tors hammare och Karl IX:s hammarföring. Hur som helst verkar Maxwell vara en djupt störd personlighet med möjliga aggressionsproblem. Kanske kan man ana en droppe Vasablod i ådrorna?

Bang, bang, Maxwell’s silver hammer
Came down upon her head
Bang, bang, Maxwell’s silver hammer
Made sure that she was dead

Den påvliga silverhammaren

Den påvliga delegationen använder sig även de av en silverhammare för att kontrollera att en avliden påve verkligen är avliden. Den hela smått bisarra proceduren går ut på att kyrkans kammarherre, en av kardinalerna, slår på påvens panna med en liten silverhammare för att kontrollera det påvliga tillståndet, detta sker i närvaro av den påvlige ceremonimästaren och den apostoliska kammarens prelater samt dess sekreterare och kansler. En nervös liten grupp kan man tänka sig. Någon gång måste det ju hänt att påven inte var död utan bara tagit en liten eftermiddagslur…

Add comment augusti 11th, 2005