Posts filed under 'Guldapan rekommenderar'
The Shins - Wincing the night away
Ja jag vet, det var alldeles nyss jag högljutt deklarerade att jag skulle hålla mig ifrån Guldapan en stund för att istället skriva en roman. Och nu är jag ändå här, i full färd med att försöka beskriva hur mycket jag tycker om en viss skiva inför en skara läsare av okänd storlek, som är eller inte är intresserade av det jag skriver. Det kan tyckas som att jag inte vet vilken fot jag ska stå på.
Men för det första: är det inte precis det Guldapan, och för den delen livet, handlar om? Att säga en sak, och sen göra en annan. Att komma med en spaning, spådom, profetia eller deklarera en ambition, och sedan redan nästa dag, finna sig i rakt motsatta situationen, antingen med eller utan ens eget medgivande. Som en svensk komedi hette för några år sedan: Det blir aldrig som man tänkt sig. Till er som ändå har svårt att känna er trygga i en sådan ombytlig och dynamisk värld som Guldapan (och hela planeten jorden) utgör kan jag bara säga: bortse för all del från denna text! Blunda och låtsas att jag inte alls skriver detta, utan att jag istället sitter inlåst på min mörka kammare med ett glas absint och mina demoner och på en liten reseskrivmaskin knappar ner nästa års stora “great swedish novell”. Dränk er i självbedrägeri om ni mår bättre av det.
Och för det andra: Då och då får man fatt i en ny skiva som man verkligen blir kär i, som förleder en och förför, som på bara en liten vecka kommer sig att bli en sådan självklar ingrediens i ens liv att man rakt inte kan föreställa sig hur tillvaron såg ut innan den fanns där. Det händer inte ofta, men ibland. Och The Shins ‘Wincing the Night Away’ är precis en sådan skiva. Därför måste jag skriva lite om den. Dessutom blev den, noterade jag sorgset, totalsågad av Andres Lokko i hans krönika i en känd svensk publikation häromveckan. Krönikan gick i korthet ut på att han träffat Natalie Portman i en hiss, och att han hade velat säga till henne att han inte gillade The Shins, och att det var hennes fel att så många andra människor gjorde det.
Okej, Lokko hade rätt på en punkt: det är Natalie Portmans fel att jag gillar The Shins, i konspiration med Zach Braff och alla andra som hade något att säga till om angående den musik som spelas och omnämns i ‘Garden State’. Utan den filmen hade jag troligtvis inte vetat om att denna popgrupp från Albuquerque existerade. Men om hon så istället hade pratat om Hjalle och Heavys samlade alster skulle jag inte ha känt något behov av att trycka upp henne mot väggen och säga att allt var hennes fel - jag hade nog bara valt att inte lyssna på skiten. Där går Andres Lokkos och mina åsikter isär. Lokko tycker det är hemskt att många människor gillar en grupp som han inte tycker om, och jag gissar att han tycker det är hemskt eftersom han har hybris. Ganska länge har ganska många svenskar lyssnat på honom när han har haft något att säga om popmusik, och det har han ofta haft. Det faktum att många människor tycker om The Shins blir ett hot mot Andres Lokkos position som Sveriges mr Know It All när det gäller popmusik. Jag kan tänka mig att han blir rädd, att han ser sitt imperium rasa, att han blir hemsökt av mardrömmar om nätterna där han får kicken som krönikör och istället tvingas börja sända kaféprogram i TV2 på tisdagseftermiddagarna tillsammans med Per Sinding-Larsen. Programmet kommer att heta Kafé Pop, och Andres Lokko vaknar kallsvettig med ett ångestfyllt skrik. Lakanen har snott sig, kudden har trillat ner på golvet, klockan är halv fyra på morgonen. Lokko kan inte somna om.
Lustigt nog är Andres Lokkos sömnlösa belägenhet (i min fantasi åtminstone) också ett genomgående tema på The Shins tredje album ‘Wincing the Night Away’. Stora delar av materialet skrevs under en period av svår insomnia av bandets okrönte ledare, tillika musikaliska underbarn, James Russel Mercer. Texter, melodier och titlar känns som ett naturligt och givet soundtrack för alla oss som har svårt att sova om nätterna. Till och med omslaget ser ut som något jag själv kunde ha tecknat ner i ett halvt vaket tillstånd strax före vargtimmen. Lyssna på ‘Sleeping Lessons’ till exempel, albumets första spår. Låten är i mångt och mycket ett instrumentalt intro, som sakta men stadigt accelererar till något energiskt, studsigt, vaket. Det är verkligen mitt i natten. Redan på de två tidigare albumen låg det ju något fullmåneaktigt och drömskt över The Shins musik, och här fulländas det tycker jag.
Skivan andas sympati. Sympati och ett stilla vemod. Ändå är det ingen mörk skiva. Tvärtom, bitvis är det själaglad pop som man måste bita sig i läppen för att inte gnola med i. De ylande refrängerna, den lagom spruckna rösten som alltid håller sig inom gränsen för det vackra. Och så är det melodierna, de där rackarns melodierna, som aldrig vill försvinna ur mitt huvud. Jag rör mig genom mina dagar tillsammans med ‘Split Needles’, singeln ‘Phantom Limb’ och ‘Australia’, och jag tänker att om det här är representativt så kommer 2007 att bli ett mycket bra musikår. Vad Andres Lokko än tycker.
januari 29th, 2007
Yoshi´s Island DS
Svampriket är en ganska absurd plats. Inte nog med att den är fullständigt översvämmad med svävande tegelblock, som ofta innehåller röda och gröna svampar, hoppande stjärnor och annat mums. Den är också befolkad av levande små svampfigurer, maskbärande blygisar, bredkäftade pirayaplantor, två rörmokare från Brooklyn och andra allsköns individer. Dessutom finns där en ö med Yoshis på. En Yoshi är en liten dinosaurie (finns i alla regnbågens färger) som med glupande aptit sväljer nästan allt han kommer över - från läckra frukter till fiender, och lägger ägg. Han pratar med en barnslig babyröst, och kan bara ett ord utantill: “Yoshi”.
Låter det realistiskt? Nej. Låter det som att det skulle kunna bli ett schysst tv-spel av det? Visst!
‘Yoshi´s Island’, med undertiteln ‘Super Mario World 2′ kom till 16-bitarsmaskinen SNES (Super Nintendo) mot slutet av konsolens livstid. I denna spin off på den otroligt kända Super Mario Bros-serien fick vi stifta djupare bekantskap med den gröna figuren Yoshi (namnet syftar, liksom Barbapappa, på både individen och arten). Yoshi gjorde egentlig debut redan i föregångaren, Super Mario World, men då som en sidekick till Mario. Nu spelade han huvudrollen, och Mario är en liten bebis som rider på Yoshis rygg spelet igenom. Mekaniken var lite annorlunda än de “vanliga” Mariospelen. Det ösiga tempot var nedskruvat några varv till förmån för ett mer saktmodigt utforskande av banorna, och fienderna besegrades oftast genom att skjuta ägg, snarare än att hoppa på dom. Grafiskt sett skiljde sig också ‘Yoshi´s Island’ från nästan alla andra spel som fanns. Bakgrunderna såg ut att vara gjorde med färgkrita, och karaktärernas sketchartade drag med tjocka tuschkonturer står ut från mängden än idag.
Yoshis Island anses allmänt vara ett av de förnämsta plattformspelen som överhuvudtaget gjorts.
Dels fanns där samma perfektionistiska spelkontroll som i Super Mario, dels var designen av banorna inte av denna världen, och dels simmade hela spelet i en ganska lättsam, glad och “gullig” ton som gjorde att man ständigt satt och log för sig själv framför TV:n. Slutligen var musiken totalt underbar - helt i klass med de mest kända Mario-melodierna. Jag och många andra studsade runt med Yoshi, precisionskastade grönprickiga ägg hit och dit, förvandlade oss till grävmaskiner och helikoptrar (jodå), besegrade ofattbart stora slutbossar (tack vare “fusk”-effekten att förstora pixlar som SNES-maskinens Super FX-chip hade). Slutligen, när spelet var över, släckte vi lampan och gick och la oss, och undrade när uppföljaren skulle komma.Det kom aldrig någon. Inte förrän nu.
Efter en miljon pusselspel med Yoshis namn i titeln, och flera Mario-spel i 3d verkar Nintendo äntligen ha förstått vilket sug det finns efter ordentliga, klassiska, sidscrollande plattformspel med sina superstars. Tidigare i år kom ‘New Super Mario Bros’ och gjorde alla glada, och nu är det alltså dags för ‘Yoshis Island 2′. Eller ‘Yoshis Island DS’ som det egentligen heter.
För oss som hängt med det senaste halvåret har det varit en smula oroande att Nintendo valt att lägga över utvecklingen av spelet på företaget Artoon. Dessa har tidigare dragit Yoshis namn i smutsen med det ganska själlösa ‘Yoshi´s Universal Gravitation’, så förtroendet var väl kanske inte på topp. Nu när spelet är här kan man dock till sin lättnad konstatera att Artoon verkar ha ansträngt sig för att vara trogna orginalet. Mycket trogna till och med.
För det mesta är sig likt. Det är samma glada stämning som infinner sig redan på spelets startmenyer. Yoshis ö snurrar saktmodigt i DS-konsolens övre skärm, havsvindarna susar ur högtalarna, och på den nedre skärmen står uppmaningen alla Nintendospelare är så vana vid: “press start to play”. Efter några snabba inledande inställningar kastar man sig med själ och hjärta in i första banan. Den karaktäristiska trumsignaturen som inleder varje level är där, och den låter precis som den ska. Yoshi gör entré, och givetvis har han baby Mario på ryggen (för det här spelet utspelar sig långt innan Mario växte upp och blev rörmokare och började rädda prinsessan och svampriket på regelbunden basis). Kanske är grafiken lite skarpare än tidigare (på gott och ont), och kanske har Yoshi lagt på sig ett kilo eller två sen sist, men i övrigt är allt som det ska vara. Man hoppar och skuttar, och sväljer blygisar (Shy-Guys) på löpande band.
Efter några banor kommer den första överraskningen, i form av prinsessan Peach, också hon en liten bebis, komplett med napp i munnen och en ytterst liten tiara på huvudet. Det här är den enda riktigt stora nyheten i spelet - man växlar under spelets gång mellan att ha Mario, Peach och tre andra (hemliga) bebisar på ryggen. Detta sker vid vissa “hållplatser”, där en stork kommer flygande med nästa passagerare. Ett ganska kul trick faktiskt, och det ger onekligen lite ny krydda i spelet. Inte minst därför att Peach har en betydligt snällare stämma än rackarungen Mario, som redan i det första spelet skrek som en stucken gris när han träffades av en fiende och ramlade av Yoshis rygg. Varje unge ger Yoshi särskilda egenskaper - Mario kan till exempel krossa M-block, som svävar omkring lite här och var, och prinsessan kan fälla upp sitt parasoll och låta henne och Yoshi bäras iväg av uppvindarna. Vissa områden kan bara kommas åt om man har rätt krabat på ryggen, och därför kan man på vissa banor behöva växla bebis flera gånger om man vill hitta alla hemligheter.
Hemligheter ja. Det är något det finns gott om. Hela spelet är till bredden fyllt av dolda passager, flinande prästkragar, bonusmynt, extraliv och underjordiska grottor. I slutet på varje bana ser man hur många procent av grejorna man lyckats knipa, och det uppstår ett märkligt sug att ge sig tillbaka i efterhand bara för att försöka nå upp till hundra procent. Det är precis som det ska vara i ett Yoshi-spel med andra ord.
Den andra nyheten jämfört med orginalet är att handlingen numera utspelar sig på två skärmar. Den undre skärmens touch-funktion används i princip inte, utan allting är reserverat för grafik och spelplan. Detta är bra tycker jag - vissa av banorna får ett helt annat djup i höjdled, och även om det inte alltid finns något särskilt ovanför (eller nedanför, beroende på var man står) så är det trevligt att se svamprikets egenartade bergstoppar eller lummiga moln. Nackdelen med den tudelade grafiken, och det är faktiskt min största invändning mot hela spelet, är att det uppstår en “blind fläck” mellan skärmarna där det gärna gömmer sig fiender som man aldrig hinner se innan det är försent, eller (ännu värre) livsviktiga mynt och bonusgrejor. Man lär sig att kringgå detta, framförallt genom att regelbundet scrolla skärmen upp eller ner, men det är ändå ganska irriterande, och ger en “Jag kan missa något”-känsla som kan vara svår att skaka loss, särskilt för sådana spelfundamentalistiska bonuskomplettister som jag själv.
En annan sak som stör mig lite är att musiken inte håller samma höga klass som i första spelet. Det är inget fel på den i och för sig, men i jämförelse med djungelbanornas stånkande raggadunk, eller det otroligt käcka karnevalpositivet i slutet av varje bana som fanns i ettan står saig tvåans småputtriga ljudmattor tämligen platt.
Hursomhelst är det värmande att se ett sånt här spel ges ut 2006, där det största medieutrymmet annars ges till såna skrytbyggen som ‘Gears of War’ (gäsp). Det är visserligen inte lika helgjutet som sin föregångare, men är nästan i samma klass, och innehåller en lagom rolig nyhet i och med de olika bebisarna. Med tanke på hur bra ‘New Super Mario Bros’ har sålt verkar dessutom framtiden ganska ljus för flera Mario- och Yoshi-spel. Vågar vi hoppas på ‘New Super Mario Bros 2′ nästa år? Eller ett ‘Yoshis Island 3′?
december 8th, 2006
Barbapappa
Barbapappa är en rosa hög med franskt ursprung. Han föddes på det glada sjuttiotalet, och figurerade då i en serie barnböcker under eget namn. På orginalspråk kommer namnet Barbapappa från barbe à papa, vilket betyder sockervadd.
Det är två saker som är lite spännande med Barbapappa. För det första “föddes” han i en trädgård på grund av att en liten pojke som hette Per vattnade sina blommor. I senare översättningar har pojken bytt namn till Jakob, men undertecknad vill understryka att han inte hade någonting alls med saken att göra.
Den andra intressanta saken med Barbapappa är att han har en lustig förmåga att ändra sin form till allt möjligt. Varför han ändå väljer att i nittio procent av sitt liv glida omkring som en stor rosa klump är inte utrett. Barbapappa tycks behålla samma kroppsmassa vid förvandlingarna (lite som terminatorn T1000 i andra filmen), samt alltid vara rosa och ha en stor flinande mun (inte alls som T1000). Barbapappas inre anatomi kittlar också fantasin, eftersom han uppenbarligen kan förvandla sig till allting - även avancerade saker som en rymdraket.
När Barbapappa tråkat på med sina egna upptåg i ett antal böcker träffade han Barbamamma (samma ras), som han gifte sig med och skaffade en barbafamilj med. De måste ha vattnat i sin trädgård en hel del, eftersom inte mindre än sju barn kläcktes. Alla har olika färger, olika intressen (bara ett var) och kan precis som sina päron förvandla sig till allt möjligt. Barbaföräldrarna såg till att döpa sin ungar efter deras respektive intressen, så att dom skulle kunna hålla ordning på dom, eftersom det tydligen inte räckte med att alla hade varsin färg. Hursomhelst heter ungarna Barbazoo, Barbalala, Barbabok, Barbaskön, Barbafin, Barbaflink och Barbastark. Alla påminner om sina föräldrar, utom Barbaskön, som är svart som sin mamma, men av någon anledning pälsklädd. Om jag vore Barbapappa skulle detta föranleda vissa misstankar.
Guldapan rekommenderar starkt en liten Barbapappa i varje hem. Inte minst i händelse av eldsvåda, vilket illustrationen tydligt visar. Alltså: ut och vattna i trädgården!
Andra fiktiva karaktärer som heter samma sak som den ras de tillhör är exempelvis Marsupilami och Pellefant.
november 29th, 2006
Papegojan Einstein
Guldapan tycker inte bara om apor. Vi gillar även andra djungelvarelser emellanåt, som till exempel papegojor. Särskilt om dom kan prata roligt.
Titta på Einstein.
februari 11th, 2006
Brian Michael Bendis – Daredevil
Några av er kanske bara känner till superhjälten Daredevil från filmen med samma namn. Det är synd och skam i så fall, då denne seriefigur förtjänar betydligt bättre än att förknippas med skådespelaren Ben Afflecks halvhjärtade försök att skådespela iklädd en dräkt av rött läder. Glöm filmen, och titta på bilderna här bredvid, eller gör en Google-sökning efter tecknaren Alex Maleevs alster. Det är nämligen så han ska se ut.
Daredevil var länge en av Marvel Comics mindre kända maskerade hjältar. Han dök upp för första gången redan 1964, och betraktades i början som föga mer än en sämre variant av förlagets mer populäre figur Spindelmannen. Bakom masken gömde sig Matthew Murdock, en advokat som på natten kastade sig runt bland hustaken i New York-stadsdelen Hell´s Kitchen i en gul dräkt. Redan i sjunde numret av sin tidning bytte han dock till sin klassiska röda, och kämpade på regelbunden basis mot tokiga skurkar såsom Styltmannen och Gladiatorn. Sedan han fallit offer för en trafikolycka i unga år var Murdock blind, men händelsen stärkte samtidigt hans övriga sinnen till övermänsklig nivå. Sedan hans far mördats beslutade sig Matt Murdock för att använda sina nya krafter till att bekämpa brott, och han började sätta skräck i den undre världen om nätterna och kalla sig Daredevil. En bakgrund och ett motiv som på många sätt påminner om de flesta andra tecknade superhjältar som finns. Figuren Daredevil bär dock på många spännande egenskaper som gör honom till en ganska unik och fascinerande litterär figur, men det skulle dröja ända till 1980-talet innan serien fick en manusförfattare som till fullo kunde utnyttja detta.
Frank Miller, senare känd för den banbrytande Batman-serien ‘Dark Knight Returns’ och den filmaktuella ‘Sin City’, var mannen som förvandlade Daredevil till en första klassens superhjälteserie. Detta gjorde han genom att i första hand lyfta fram de ingredienser som redan fanns hos karaktären. För det första är han som sagt blind. Detta gör honom till en av ytterst få seriefigurer med ett verkligt handikapp. Daredevil kompenserar visserligen detta med andra fantastiska krafter - han kan känna igen en människa på hennes hjärtslag, läsa tryckta bokstäver endast genom att känna med fingret och förnimma doften av till exempel utsöndrande adrenalin från ett avstånd av flera kvarter. Trots detta gör hans handikapp honom avskuren från världen. Han lever i ett ständigt mörker, omgiven av andra människors röster.
För det andra är han advokat till yrket. På dagtid kämpar han i rättsalen för att upprätthålla lag och ordning. På natten tar han lagen i egna händer genom att med våld kämpa mot kriminaliteten. Här finns givetvis en inre konflikt - genom att använda sina krafter överträder Matt Murdock själv den lag han säger sig upprätthålla. Frank Miller tog dessa underliggande teman, lyfte fram de i förgrunden, och gav samtidigt serien en stark känsla av film noir. Hell´s Kitchen framställdes som ett mörkt och nedgånget område där regnet nästan alltid öste ner, och där den organiserade brottsligheten härjade med beskyddarverksamhet och droghandel. Samtidigt mejslade Miller ut Daredvils bakgrund i ännu mer detalj, bland annat genom att betona hans katolska uppfostran, och således ge honom ytterligare en drivkraft (och källa för ångest). Miller förde också in nya karaktärer i serien. En av dessa är Kingpin, ledare för New Yorks undre värld, som styr och ställer bakom kulisserna. Kingpin, som tidigare i första hand varit Spindemannens motståndare, utvecklades snabbt till Daredevils ärkenemesis, inte minst sedan han fått reda på superhjältens hemliga identitet, och använt denna information till att totalt förstöra Matt Murdocks privatliv. Den som avslöjade hemligheten var ingen mindre än Karen Page, Matts tidigare flickvän och stora kärlek. Karen Page förekom flitigt i seriens första tid, men lämnade Matt Murdock och fastnade i ett drogmissbruk. När hon nu återvände var det alltså hon som sålde ut Daredevil till hans värste fiende, i utbyte mot droger. Karen Page representerar ytterligare ett återkommande tema i serien - nämligen att alla kvinnor Daredevil älskar dels lämnar honom, och dels råkar illa ut själva. En annan av dessa kvinnor är den ninjatränade lönnmördaren Elektra, Matt Murdocks första flickvän, och numera ömsom vän, ömsom fiende. Hon mördades av superskurken Bullseye, och dog i Matts armar. Ytterligare en inre demon för Daredevil att kämpa mot.
Efter att Frank Miller lämnat serien sjönk försäljningssifforna, och slutligen lades tidningen ner. Den återuppstod igen 1998 med Kevin Smith, känd för filmer som Clerks, Mallrats och Dogma, som manusförfattare. Smith spann vidare på många av de teman som Frank Miller etablerat, däribland Matt Murdocks ansträngda relation med Karen Page och den religiösa kluvenhet huvudpersonen bär på. Givetvis råkade också hans privatliv ut för tragedier av Shakespearanska mått, då Daredevils våldsamma kamp mot brottsligheten ständigt slog tillbaka mot hans alter ego Matt Murdock, och människorna runt omkring honom.
Efter Kevin Smith lämnades serien över till Brian Michael Bendis, som i skrivande stund precis avslutat sin tid på Daredevil efter drygt fyra år och 49 nummer av genomgående hög kvalitét. Bendis tillhör en av serievärldens interna superstjärnor, och har gjort sig känd för sina hårdkokta dialoger och välskrivna, spännande, actionberättelser. Den perfekte arvtagaren för Daredevil med andra ord. I god tradition bygger Bendis äventyr vidare på Frank Millers. Då Kevin Smith till stor del fokuserade på förhållandet mellan Karen Page och Matt Murdock utforskar Bendis det faktum att Daredevils hemliga identitet är känd i vissa kretsar av den undre världen. Detta får ödesdigra konsekvenser när en intern maktkamp uppstår i den innersta kretsen av Kingpings brottsimperium, och gangsterbossen sticks ned av sina närmaste i bästa Julius Caesar-stil. Detta sker i Bendis första episod (eller storyarc), och i de efterföljande ställs Daredevil mot gradvis större utmaningar då hans hemliga identitet plötsligt blir allmän kännedom, och allt från massmedia till CIA till Yakuza-maffian blandar sig i hans liv.
Bendis Daredevil är uppdelad i nio episoder, och varje del är på sätt och vis fristående, men om man läser alla i följd och i rätt ordning får man den bästa läsupplevelsen. Här återfinns massor av gamla bekanta ansikten, såsom den grånande journalisten Ben Urich, och Elektra (ja, jag vet. Jag skrev att hon dog förut). Men det finns också flera nya karaktärer som säkerligen kommer att leva vidare när nya författare tar sig an Daredevil, till exempel Murdocks nye kärleksintresse Milla Donovan, blind från födseln, och den skrupefrie men underhållande legosoldaten Quinn, som har för vana att spela in minnesanteckningar på band medan han gör sina “jobb”.
Brian Michael Bendis väver skickligt ihop äventyren till en enda lång sammanhängande berättelse, som i efterhand framstår som en verklig kronjuvel i floran av tecknade superhjälteserier. Det är stämningsfullt, smart och nästan aldrig fånigt. Förutom de genomtänkta och mycket spännande manusen är det av stor betydelse att i stort sett alla nummer hela tiden tecknats av en och samme person - den begåvade Alex Maleex. Tidningar av den här typen har annars en otrevlig förmåga att byta tecknare oftare än superhjältarna själva byter om från trikå till civila kläder. Maleevs teckningsstil passar seriens atmosfär perfekt, och han lyckas anpassa sina teckningar med små men effektiva medel mellan varje episod för att bäst återspegla handlingen. Det är föga förvånande att herrarna Bendis och Maleev 2003 tilldelades serievärldens prestigefyllda Eisner Award för bästa serieföljetong för sitt jobb på Daredevil.
Både Frank Millers och Kevin Smiths Daredevil-material är suveräna serier som förtjänar att läsas på sina egna meriter. För den som vill kasta sig raka vägen in i Bendis tolkning är det dock inget krav att ha läst de tidigare verken, då man snabbt förstår konceptet och alla karaktärers inbördes relation. Serien har regelbundet getts ut i samlingsutgåvor med en episod i varje. Den förste av Brian Michael Bendis är den fjärde volymen, och heter ‘Underboss’. Den bör finnas i varje seriebutik värd namnet, eller hos Amazon.
Om du har läst någon Marvel-serie tidigare, är Bendis Daredevil ett utmärkt sätt att återstifta bekantskapen. Om du helt enkelt är ute efter något schysst att läsa medan du väntar på nya avsnitt av Lost lär du inte heller bli besviken. Se inte filmen - boken är bättre!
(Hela Brian Michael Bendis arbete på Daredevil finns samlad i följande volymer:
Volume 4 – Underboss
Volume 5 - Out
Volume 6 - Lowlife
Volume 7 - Hardcore
Volume 9 – King of Hell´s Kitchen
Volume 10 – The Widow
Volume 11 – Golden Age
Volume 12 - Decalogue
Volume 13 – The Murdock Papers (utkommer i april)
Värt att notera är att volym 8 samlar material som inte är skrivet av Bendis, och som i ärlighetens namn inte har särskilt mycket med Daredevil att göra.)
januari 26th, 2006
Erlend Loe - Fakta om Finland
Det finns romaner som trollbinder och fascinerar därför att själva berättelsen är så fängslande. De händelser som beskrivs kanske är så makalösa, fantastiska och intressanta, och dramaturgin kanske är förfinad till det yttersta. Sedan finns det andra romaner, som egentligen inte handlar om någonting alls, eller åtminstone inte särskilt mycket, men som ändå lyckas förtrolla läsaren från första sidan till den sista, bara för att språket är så oemotståndligt.
Erlend Loe är en författare som tycks ha ett gott förhållande till de ord han skriver ned. Redan i de tidigare romanerna Blåst och Naiv.Super fick vi smaka på hans synbart enkla och okonstlade språkföring, en nästan banal meningsbyggnad som för den skull inte gjorde texten mindre angenäm att läsa. Snarare tvärtom. Loe kan skriva om det lilla och få det att verka stort.
Fakta om Finland innehåller samma karaktäristiska språkanvändning som Loes andra böcker, men tycks vid sidan av till exempel Expedition L vara nästan helt improviserad. Istället för korthuggna och kärnfulla meningar består Fakta om Finland i princip av en enda lång tankekedja, endast i undantagsfall avbruten av sådant som radbrytning och punkter, och absolut ingen kapitelindelning. Texten irrar sig fram, reflekterar, kommer in på ett sidospår, hittar tillbaka, och kastar sig genast in i nästa tanke. Stundtals blir det nästan som en feberdröm.
Bokens huvudperson är som vanligt när det gäller Loe, en ung man. I det här fallet en reklammakare bosatt i Oslo, som fått i uppdrag av finska ambassaden att sätta ihop en reklambroschyr om Finland. Det är bara det att huvudpersonen aldrig har varit i Finland, och tycks ha en något bristfällig uppfattning både om landet ifråga och det mesta andra mellan himmel och jord. Redan från de första sidorna grips man av känslan att vara på väg slingrande och sakta, men säkert, mot katastrofens rand. För huvudpersonen har problem, och han är själv medveten om det.
Jag drömmer om vatten igen. Drömmer att vattnet är på mig och i mig och runt mig, och att det flyter och flödar och droppar, och jag har hört talas om att vatten betyder förändring och varenda gång jag drömmer om vatten tänker jag: satan, förändring nu igen. Ska det aldrig ta slut?
Ofta ler man brett, eller skrattar högt, åt huvudpersonens snåriga och självcentrerade syn på allting som händer, och inte sällan är det också att man känner igen sig själv påfallande mycket i hans ständiga inre monologer, som gång på gång ger sig ut på en egen resa. Som när huvudpersonen spelar ett racinspel på datorn, och spinner iväg i en flera sidor lång fantasi om hur han och hans datormotståndare reser världen runt och tävlar i lopp efter lopp, och hur det inte är prispengarna som är det viktiga längre, utan kamratskapen och sammanhållningen i laget. Erlend Loe glider ständigt in och ut mellan det vardagliga och det totalt absurda. Och samtidigt finns där alltid också en sorgsen uppgivenhet mellan raderna. De unga norska männen i Loes romaner bär alla på en egendomlig känsla av att ha förlorat något viktigt, och gör vilsna försök att hitta det igen. Ibland verkar de lyckas, och ibland inte. Hur det går i Fakta om Finland tänker jag givetvis inte avslöja, mer än att det inte bara behöver vara vatten som betyder förändring.
januari 26th, 2006
Previous Posts