Posts filed under 'Världens bästa låt'
Vegetables - The Beach Boys
Det är lika bra att skriva det med en gång: Beach Boys är inte lika med ‘Fun Fun Fun’ och ‘Surfin´ Safari’. På samma sätt som The Beatles inte är lika med ‘Twist and Shout’ och ‘Roll Over Beethoven’. Det var bara bröderna från Californiens första stadium, som snart skulle utvecklas till mer mogen musik. Istället är Beach Boys albumet ‘Pet Sounds’ - studio-mästerverket utan vilket knappast ‘Revolver’ eller ‘St. Peppers Lonely Hearts Club Band’ hade låtit som dom gjorde. Beach Boys är också legenden om ‘Smile’, förmodligen världens mest kända ofullbordade album. Beach Boys är ‘Good Vibrations’, Brian Wilsons “minisymfoni” och världens bästa singel. Vidare är Beach Boys ett antal kompetenta, ibland solitt briljanta, sjuttiotals-album.
Men Beach Boys är också en låt om hur trevligt det är att äta grönsaker.
‘Vegetables’ var ursprungligen tänkt för ‘Smile’ - den legendomsusade uppföljaren till ‘Pet Sounds’, och det som skulle vara ‘Good Vibrations’ riktiga hemvist. Nu blev det albumet aldrig utgivet (inte förrän 2004 åtminstone, fast då under Brian Wilsons egna namn), och ‘Vegetables’ var en av flera ofärdiga bitar som räddades och hamnade på andra album istället. I det här fallet blev den låt nummer två på ‘Smiley Smile’ - det album som kom 1967 istället för ‘Smile’, men som inte hade mycket gemensamt med sin namne.
I’m gonna be round my vegetables
I’m gonna chow down my vegetables
I love you most of all
My favorite vegetable
Kritiker menar att den här låten, och hela albumet, markerar att Brian Wilson officiellt hade gett upp det “produktionsrace” som under några år rådit mellan honom och de där fyra världsberömda engelsmännen. Andra menar att den sparsmakade ljudbilden istället innebär början på en mer medvetet minimalistisk period för Wilson. Jag är böjd att tro det senare. Produktionen är ljuvlig, och såväl text som musik härligt psykedelisk. Precis så här måste sextiotalet ha varit, kan man låtsas som det åttiotalsbarn man är och inte har en aning.
Värt att notera är att ingen annan än Paul McCartney himself medverkar på låten med att “tugga morot”. Enligt obekräftad information ska Paul ha varit starkt allergisk mot just morötter, och därför varit tvungen att spotta ner varje tugga i en hink under inspelning. Sluter man ögonen och lyssnar riktigt noga kan man nästan för sin inre syn se Paul McCartney grimasera i vämjelse när han stoppar de oranga rotsakerna i munnen och biter till, samtidigt som Brian Wilson myser bakom mixerbordet i sin hemma-studio, givetvis iklädd badrock och brandhjälm.
Precis som med de flesta Beach Boys-produktioner från den här tiden finns det en uppsjö av ofärdiga demos och grovhuggna alternativa tagningar bevarade, ofta med annorlunda titel och text. Min personliga favorit är den förlängda stereo-mixen som återfinns på samlingsalbumet ‘Hawthorne CA’ från 2001. Där låter grönsakerna extra krispiga, och dessutom är låten förstärkt med ett ännu bättre och längre visselparti.
juli 9th, 2006
I Know It´s Over - The Smiths
Det är som när du har misslyckats med den fjortonde tjejen på raken. När du har öppnat ditt hjärta ännu en gång, och fått det slaget i småbitar. När du återigen får höra de ödesdigra orden “du är en fin kille, men…”, och det du haft på känn några veckor, att det är kört, plötsligt finns där svart på vitt.
Helvete.
Det är då du sätter dig i soffan, ensam i mörkret (för det här är de ensammas musik), drar hörlurarna över öronen och låter ‘I Know It´s Over’ lägga sin melodi kring dig, som en omfamning. Och fastän du är världens tuffaste kille, hård som sten, så är det tillåtet att gråta en smula när The Smiths är där. För allting går ju åt skogen, hur bra du än försöker bära dig åt, och det förstår den här låten, för den har varit med om samma sak. Den gör dig sällskap i soffan, och ni tittar ut i det kalla mörkret och du frågar varför det jämt, jämt, blir så här. Du som är så rolig, så smart, så underhållande och så vacker. Varför kan du inte få hitta någon? Varför kan ingenting någonsin bara få fungera?
Därför, säger sången tröstande, att den här natten är precis som alla andra nätter. Det är därför du är ensam. Du vet att det är över nu, och det hann aldrig ens börja. Kärlek är inte för sådana som dig och mig. Inte i natt i alla fall, min kära.
Inte i natt.
The Smiths sa det bäst.
(’I Know It´s Over’ finns på albumet ‘The Queen Is Dead’ från 1986, och i alla ensamma unga människors skivhylla.)
maj 25th, 2006
Wish You Were Here - Pink Floyd
Även om komplexitet i sig kan vara vackert är det nästan alltid det enkla som är det bästa. Det ligger något genialiskt i att skapa stordåd och få det att se enkelt ut. Med ett par begränsade streck skapar man ett storartat konstverk. Med några få ackord formar man världens bästa låt.
‘Wish You Were Here’ ligger undangömd näst sist på Pink Floyds album med samma namn, men utgör ändå höjdpunkten på hela skivan. Samtidigt är låten ett välkommet avbrott från långa episka, till stor del instrumentala, stycken som ‘Shine On You Crazy Diamond’ och ‘Welcome To The Machine’. Den börjar med en radioröst, komplett med knaster och rattskruv. När den akustiska gitarren gör entré är man redan fångad i stämningen, i ensamheten, i tillbakalängtan. På typiskt Pink Floydskt vis är texten kryptisk, och till stor del öppen för tolkningar.
And did they get you trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees? Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change? And did you exchange
a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We’re just two lost souls swimming in a fish bowl,
year after year,
running over the same old ground. What have we found?
The same old fears,
wish you were here.
Så är det. Vi försöker göra allt bättre, men det blir sämre. Ju mer vi sträcker oss, desto längre bort finns lyckan. Jag önskar du vore här.
Den ultimata låten om saknad. Hatten av för Pink Floyd.
(’Wish You Were Here’ finns på albumet ‘Wish You Were Here’ från 1975.)
mars 30th, 2006
The Rockafeller Skank - Fatboy Slim
Right About Now.
The Funk Soul Brother, Check It Out Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
The Funk Soul Brother, Check It Out Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
The Funk Soul Brother, Check It Out Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
The Funk Soul Brother, Check It Out Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
The Funk Soul Brother, Check It Out Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
The Funk Soul Brother, Right About Now.
Och så vidare. På 90-talet gick den musik som Norman Cook (alias Fatboy Slim) skapade under namnet Big Beat. Det var en slags mix av hip hop, rock, R&B och breakbeat (som tydligen i sig är ett samlingsnamn för olika subgenrer inom elektronisk musik, till exempel jungle och drum´n´bass). Om man får tro Wikipedia användes termen Big Beat ursprungligen av den brittiska musikpressen för att beskriva Chemical Brothers sound, men genren kom att definieras av Fatboy Slim, och även inkludera namn som The Prodigy, Quentin Dupieux (alias Mr. Oizo) och Propellerheads. Det dessa grupper hade gemensamt var att man bröt mot den dåvarande trenden inom elektronisk musik, som förespråkade en medvetet repetativ takt och samplade trumloopar. Istället började man anamma ett mer rockigt sound, bland annat genom att använda sig av individuellt samplade trummor och rytmer från hip hop- och dance-scenen. Således blev det mer sväng. Nuförtiden brukar man tydligen inte prata om Big Beat längre, utan klumpar ihop allting under namnet Electronica.
Hursomhelst, när det begav sig gjorde ingen roligare Big Beat än Fatboy Slim, och Fatboy Slim har aldrig gjort nån mer Big Beatig låt än ‘The Rockafeller Skank’. Den är egentligen uppbyggd helt och hållet kring två huvudelement - dels samplingen av Just Brothers (”Check it out now, the Funk soul brother”) och dels den lika samplade gitarrslingan från James Bond-kompositören John Barry. Dessa två ingredienser blandas sedan ihop, mixas, ändras i tempo, skakas och trampas, körs genom synthesizers och andra mystiska maskiner som stod nere i Norman Cooks källare. Resultatet är den fulländade Big Beat-låten - något som kanske skulle vara långtråkigt, om det inte vore så fruktansvärt svängigt. Varje gång man hör den här låten så måste man ut på dansgolvet och skaka loss.
Right about now.
(’The Rockafeller Skank’ finns på albumet ‘You´ve Come A Long Way, Baby’ från 1998. Fatboy Slim håller för övrigt igång fortfarande och verkar ha roligt, iallafall om man ska gå efter senaste albumet ‘Palookaville’ (2004), som bland annat innehåller en grymt skön cover av Steve Millers ‘The Joker’)
december 10th, 2005
Tour de France - Kraftwerk
1983 var Kraftwerk sedan länge legender. Bakom sig hade man klassiska album som ‘Radioactivity’, ‘Autobahn’, ‘Trans Europe Express’, ‘Man Machine’ och ‘Computerworld’. Ralf, Florian, Karl och Wolfgang var stora. Nästan lika stora som sina robot-dubbelgångare. Bakom syntharnas kontrollspakar hemma i Kling Klang-studion i Düsseldorf skapades ljud och rytmer. Legendomsusade ljud och rytmer.
Och uppföljaren till ‘Computerworld’ skulle bli något alldeles speciellt, givetvis. Det var ju det brukliga med varje album från Kraftwerk. Varje gång ett nytt tema, varje gång en ny ljudbild som passade till temat, varje gång nya uppslag. Och ändå varje gång, utan minsta tvekan, Kraftwerk fullt ut.
Det skulle heta ‘Technopop’, ett namn som kommit att känneteckna hela Kraftwerk-prylen. Jag vet inte om begreppet uppstod ur albumets namn, eller om albumet döptes efter begreppet. Det senare skulle väl isåfall vara typiskt Kraftwerk. Som om Green Day skulle döpa sitt nya album till “Disneypunk”.
Hursomhelst, det blev inget album. Inget ‘Technopop’ iallafall. Det som till slut, 1986, släpptes under namnet “Electric Café’ spelade inte i samma liga som tidigare album, trots en eller två ljusa stunder. Kraftwerk hade tappat gnistan, och ‘Technopop’ var borta för evigt.
Nästan åtminstone, för man hade ju en låt. Och den låten var ‘Tour de France’. Från början tänkt som ett första smakprov på mästerverket, men i efterhand var det allt som blev. Och vad gör det, när låten är ett mästerverk i sig. Kanske det bästa Kraftwerk någonsin har gjort. Kanske världens bästa låt. Och den handlar om en cykeltävling.
Sprint final a l’arrivee
Crevaison sur les paves
Le velo vite repare
Le peloton est regroupe
Texten är en hypnotisk ramsa, och mantrat tour de france, tour de france upprepas gång på gång. Melodin är den andra delen av hypnosen, med stora svepande och luftiga harmonier. Precis som om man vore på toppen av Alperna, precis innan nedfärden mot sista etappen Champs-Elysees. Och sen har vi de Kraftwerkiga ljudeffekterna, som ger låten ytterligare av karaktär och unikum. De inledande andetagen. Pedalerna som trampar. Kedjorna som snurrar. Det handlar om cykling. Det som enligt Kraftwerk är det optimala samspelet mellan teknik och människa. Och när man lyssnar på ‘Tour de France’ har man inga problem att tro dom.
(Låten ‘Tour de France’ finns utgiven på singel. 2003 kom också ett efterlängtat nytt Kraftwerk-album: ‘Tour de France Soundtracks 2003′. Det första nya material från gruppen sedan 1986 (nästan). Tanken var att det skulle släppas lagom till Tour de Frances (loppet alltså) jubileum. Nu blev inte albumet klart i tid, utan kom ungefär en månad sent. En engelsk musiktidskrift (jag minns inte vilken) skrev lite sarkastiskt att inga andra än Kraftwerk var kapabla att vänta sjutton år, och sedan stressa fram ett album, och ändå bli försenade. Det ligger något i det. Fast skivan blev bra, och rekommenderas som komplement till världens bästa låt, vilket finns i en ny (men snarlik) version som sista spår på det nyare albumet. Cykelcirkeln är sluten.)
oktober 5th, 2005
Sugar Sugar - The Archies
1969 lyckades den här låten bli årets nummer ett på amerikanska Billboard-listan. Därmed sparkade man ner storheter som The Beatles, Rolling Stones, Beach Boys, Stevie Wonder, Jackson 5, David Bowie och Elvis Presley.
Det är inte illa för ett band som inte ens fanns på riktigt.
För The Archies var inget annat än ett tecknat band, baserat på figurerna från den serie som i Sverige heter Acke, och som gick på amerikansk tv under 60-talet. The Archies var husbandet, och lyckades under de här galna åren röna en del framgång på de amerikanska listorna. Allra bäst gick det med ‘Sugar Sugar’.
För att riktigt förstå det anmärkningsvärda i den här situationen är det viktigt att ha lite perspektiv på hur världen såg ut sådär i slutet av 60-talet. Summer of Love var i färskt minne. Vi pratar Woodstock, flower power och hippie-rörelsens höjdpunkt, och politisk aktivism i stil med proteströrelser mot Vietnamkriget, och allt möjligt. I den här vevan passade givetvis genomtänkta artister, som Dylan och Bowie in som handen i handsken, liksom Stevie Wonders och Beach Boys flummiga kärleksbudskap. Men ett tecknat tv-band? Som dessutom framförde en låt som var så långt ifrån revolution och aktivism man kan komma?
För ‘Sugar Sugar’ är verkligen allt annat än en banbrytande låt. Den är snarare en flirt bakåt, mot en mer oskuldsfull era, där musik var mer okomplicerad och inte behövde betyda mycket mer än just honey honey, you´re my candy girl, and you got me wanting you. The Archies var tuggummipop och ingenting annat, och det var heller aldrig meningen att det skulle vara något annat. Det är godis - sött och lättsmält. En refräng av socker, och en härligt banal nonsenstext som andas tonårskärlek och mellanstadiediscon. Det måste ha varit som att kasta sig över en chokladkaka efter att ha haft godisuppehåll ett halvt decennium. Trots alla giganters kvalitétsutbud måste många ungdomar 1969 ha varit sugna på en rejäl sockerchock. De törstade (kanske undermedvetet) efter någonting enkelt och gott, och kanske lite onyttigt. Och ‘Sugar Sugar’ var den perfekta medicinen. Inte minst för att det som sagt inte ens var ett verkligt band - det gick helt enkelt inte att jämföra med odödliga musikaliska ikoner som Dylan eller Fantastiska Fyran (Beatles alltså, men det fattade ni). Och därför behövde man heller inte förkasta dessa, utan kunde glatt tralla med till The Archies skamlösa refränger en stund. Och sen kunde man återvända till den “riktiga” musiken.
Bara det är ju nog för att göra en låt till världens bästa.
(’Sugar Sugar’ finns på skivan ‘Everything´s Archie’ från 1969, samt på fyra miljoner olika samlingsskivor. Wilson Picket spelade in en egen version av låten 1970.)
augusti 12th, 2005
Previous Posts